Leve det politiska tjafset!

I dag startar riksdagsåret. Och därmed också de debatter, de konflikter och, i slutänden, de gemensamma beslut om gemensamma angelägenheter som gör att vi kan kalla Sverige en demokrati.

En del är snabba att kalla det som pågår i riksdagen för tjafs och käbbel. Och visst: ingen behöver berätta för mig att det är mycket munhuggning i politiken. Men det beror ju i grund och botten på att det finns en konflikt mellan olika politiska idéer. Bara i ett totalitärt samhälle är stillheten total i parlamenten.

Den som vårdslöst beskriver politiska konflikter som bara ett meningslöst tjafsande och käbblande, där målet bara är att höras mest och berika sig själv – den har inte bara fel, den skadar också tilltron till demokratin. Parallellen till 1930-talet är uppenbar. Det som nazisternas handlingskraft skulle ersätta var just parlamentens tomma, riktningslösa debatterande. ”Gör slut på det demokratiska kacklet i stadshuset”, var Stockholmsnazisternas paroll i kommunalvalet 1934. Som illustration drog de runt en kärra med levande, kacklande höns i en bur.

Särskilt allvarlig blir talet om tjafs och käbbel om man ställer det i kontrast till en makthavare som rör sig helt utanför demokratin: kungen. Det är uppenbart att monarkin utgör en slags motideal för de som i dag gör populistiska utfall mot den parlamentariska demokratin. Kungen ”står över” politiska konflikter, här finns stabilitet istället för förändring, tydlighet istället för osäkerhet. Att demokratins kritiker på det sättet kan hämta näring ur monarkin är inte särskilt smickrande för den. För oss republikaner är det ett av skälen till att vi säger att monarkin är ett demokratiskt problem.

Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta exempel på hur monarkin och de folkvalda ställs emot varandra. Jag googlar blixtsnabbt fram några. ”Jag litar mer på människorna ute på Drottningholm än jag gör på pappskallarna i Riksdagshuset”. ”Kungen borde få väsentligt mycket mer makt […] på de snuskiga politikernas bekostnad”. ”Snarare borde kanske kungahuset styra upp soppan emellanåt, när riksdagiset är för tramsigt”. ”Främsta fördelen med monarki där ämbetet går i arv, är just detta att man får en motvikt mot allt politiskt käbbel.”

Som debatterande republikan möter man ständigt den här bilden av monarken som antidemokratiskt andningshål. Men förstår andra hur stark den är?

Redan uttrycket att ”stå över” politiken är motbjudande. Är det en rimlig rangordning? Är det finare att tala för ”alla” än att tala för de man representerar? Inte i min bok. De som strider för olika idéer gör någonting väldigt viktigt för en fungerande och levande demokrati.

Bilden av riksdagsledamöterna som käbblande klantar tycks vara viktig för att framställa monarken som någonting annat. Monarkin behöver ”stå över” någonting annat för att motivera sin existens: om kungen framför allt ska utmärkas av att tala för alla, måste det finnas några som inte talar för alla. Därför halkar hyllningar till kungen ofta in på hur dåliga politiker är. Och visst får man tycka att det finns dåliga politiker. Det demokratiskt oanständiga uppstår när man ställer någon som kan nagelfaras i offentlig debatt mot en monark som överhuvudtaget inte kan granskas eller ställas till svars.

När riksdagen öppnar idag ska ledamöterna vara stolta över att de inte står över politiken, över att de inte ”talar för alla” och för att de bryr sig så mycket om sina idéer att debatten ibland blir lång och hård. Det är precis det som gör demokratin levande.

Så låt det politiska tjafset börja. Leve det!