Offentlighetsprincipen är en central del i den svenska rättsordningen. Den finns för att säkerställa att kommunal och statlig verksamhet utövas på ett korrekt och ändamålsenligt vis, och den försvårar korruption och missbruk genom att skapa insyn för allmänhet och medier. Men när det gäller landets högsta offentliga ämbete görs ett undantag. Statschefen omfattas inte av offentlighetsprincipen, och kan därför inte granskas. Bristen på insyn är skäl nog att ifrågasätta och granska kungahuset. Rapporten kommer därför med en uppmaning till bland annat landets medier att gräva mer och djupare i kungahusets verksamhet.

Monarkins försvarare brukar påstå att kungen är bra för svensk ekonomi. Forskningen är visserligen knapphändig, men ingenting tyder på att monarkin skulle gynna varken export eller turism. Svenska företags framgångar utomlands är oberoende av en kungafamiljs sporadiska närvaro. Regeringskansliets exportstrategi nämner inte att vi har en kung. Visit Sweden tar inte upp monarkin en enda gång när de lyfter fram svenska turistmål. Myterna om monarkins positiva effekter på turism och export är just det, myter.

I rapporten har vi dessutom gjort en utförlig jämförelse av kostnaderna för den svenska monarkin och den finska republiken, för att se hur ett tänkbart republikscenario skulle kunna påverka kostnaderna i Sverige. Vi menar inte att det billigaste statsskicket också är det bästa. Vi strävar efter det mest demokratiska statsskicket. Vår undersökning visar att den svenska kungen kostar över 1,1 miljard kronor mer än Finlands president, även med kostnaderna för det finska presidentvalet inräknat.

I en demokratisk republik går det att skilja på statschefens privata ekonomi och statens ekonomi. Det kan vi inte göra i Sverige. Tänk dig att generaldirektören för Pensionsmyndigheten skulle köpa ett fritidshus i skärgården och betala för huset med myndighetens pengar. Eller att en svensk ambassadör skulle köpa en motorbåt till sin son och fakturera svenska staten för detta. Så fungerar den svenska monarkin idag, 2020! Trots detta hörs väldigt lite från våra politiker om vikten av att upprätthålla offentlighetsprincipen. Den granskande journalistiken lyser med sin frånvaro, och ännu ett år passerar med en statschef helt befriad från ansvar och jobbiga frågor.

Rapporten Monarkins verkliga kostnader gör en ansats att visa de verkliga kostnaderna för den svenska monarkin under 2019. Men den totala kostnaden borde egentligen inte räknas bara i kronor och ören, som i vår rapport. Det finns kostnader som inte går att sätta ett pris på. Ytterst betalar vi med förtroendet för den svenska demokratin och rättsstaten som den principiella kostnaden för monarkin. Att den svenska statschefen exempelvis inte kan granskas, inte dömas för brott han begår som privatperson och inte heller avsättas är ett högt pris att betala för att bevara ett kostsamt system som bygger på förlegade principer från ett fördemokratiskt Sverige.

Så vad f-n får vi egentligen för pengarna?

Ulf Bergström
Ordförande för Republikanska föreningen

Inlägget Vad f-n får vi för pengarna? dök först upp på Republikanska föreningen.

I Sverige finns dock ännu en offentlig makthavare som rör sig utanför demokratins ramverk. Kung Carl Gustaf Bernadotte har ärvt sitt ämbete och omfattas inte av samma lagar som vi andra. Monarkin utgör ett ideal för personer som ser den parlamentariska demokratin som främst tjafs och käbbel. Kungen anses stå över politiska konflikter och är, enligt monarkisterna, en slags altruistisk varelse som alltid verkar för nationens bästa, aldrig med en egen agenda. Familjen Bernadotte blir ett förkroppsligande av nationen, vilket bara kan uppnås genom att se till att de föds in i sina roller som de behåller livet ut. Monarkin är en fasad, innehållet är oviktigt.

Detta blir särskilt tydligt i tider som denna, när en global pandemi ställer allt på sin ända. Våra politiker och myndigheter jobbar hårt för att leda landet genom denna kris. Ekonomin är mitt uppe i en kraftig inbromsning och ingen av oss vet hur detta kommer att sluta. Behovet av ledarskap är stort, och såväl statsminister Löfven som statsepidemiolog Tegnell har informerat och uppmanat oss framför kameror och mikrofoner under hela krisen.

Samtidigt ser vi hur kungahuset kämpar för att också de ska verka relevanta och viktiga. Vanligtvis brukar välvilliga medier rapportera om allt de gör, och på så vis ge våra kungliga reklam för sin verksamhet. Nu i kristid är det via Instagram de låter sina undersåtar veta att de utför ett relevant och viktigt arbete. Men vad är det som gör våra kungligheters arbete så relevant och viktigt just nu? Ingenting alls faktiskt.

Vi har sett bilder och filmer från en rad tillfällen då våra kungligheter har låtit sig informeras av myndigheter, regering och vården. Det hela har mynnat ut i några uppmuntrande tal till nationen, helt befriat från viktig information eller riktlinjer. Priset för detta är de arbetstimmar som viktiga tjänstemän spenderat genom att informera om sina verksamheter och prioriteringar just nu. Timmar som hade kunnat ägnats åt att dämpa krisen har istället lagts på att pliktskyldigt informera våra icke-valda kungligheter om arbetet som görs. De har nämligen rätt att veta.

Den som är villig att se kritiskt på våra icke folkvalda kungligheter kan också se ett system vars själva existens vilar på dess popularitet. De jobbar hårt för att upprätthålla bilden av en grupp altruistiska personer som alltid arbetar för nationens bästa. I själva verket arbetar de för sitt eget bästa. Genom att kontinuerligt visa upp sig i sociala medier får de sina följare att tro att de faktiskt utför ett viktigt arbete. Så länge ingen frågar sig vad syftet med allt det här faktiskt är kan de fortsätta att se upptagna ut samtidigt som de utför ett låtsasarbete utan någon uppenbar nytta. Det är detta låtsasarbete som uppbär monarkins existensberättigande, och det är sin fortsatta existens de i själva verket arbetar för.

Vi synar monarkins hand! Vi ser att Sveriges odemokratiska statsskick inte ger oss några fördelar. Det blir särskilt uppenbart i kristider som denna, när svenska folket behöver riktiga ledare som har fått sitt mandat från folket och som kan hållas ansvariga när dammet har lagt sig och krisen är förbi. Visa nyttan av ert arbete eller stig åt sidan nu och för all framtid.

Inlägget Den onödiga monarkin dök först upp på Republikanska föreningen.

I dag fyller Victoria Bernadotte 42 år. Hela sitt liv har hon stått i strålkastarljuset. Media har bevakat hennes barndom, hennes bröllop och hennes graviditeter.

Att Victoria Bernadotte är född till ett privilegierat liv är lätt att förstå av all den uppmärksamhet och de särskilda traditioner som har omgärdat henne. Allt beror på att hennes far Carl Gustaf Bernadotte innehar Sveriges högsta offentliga ämbete, som hon en dag förväntas ta över.

Rätten att ärva posten som statschef är dock oförenlig med demokratin. En statschef ska tillsättas på meriter och genom val, inte blodsband. I en demokrati ska aldrig börd kvalificera till någon som helst ställning eller anställning.

Sverige är sedan 100 år tillbaka en relativt väl fungerande demokrati. Vår grundlag är dock inte fullt ut förankrad i en demokratisk tradition. Portalparagrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”, men det gäller alltså inte i Sverige där en person föds med arvsrätten till posten som statschef.

Grundlagen bryter för övrigt mot religionsfriheten eftersom den påtvingar statschefen en viss religion, nämligen den ”rena evangeliska läran”. Där slås fast även att barnen i den kungliga familjen ska uppfostras inom riket i denna troslära. Om inte Victoria Bernadotte bekänner sig till just denna tro blir hon enligt grundlagen ”från all successionsrätt utesluten”.

Innehavaren av statschefsämbetet står dessutom över lagen. I regeringsformen står att ”Konungen eller drottning som är statschefen kan inte åtalas för sina gärningar.” Statschef kan alltså begå grova brott utan att åtalas, men inte vara ateist utan att få sparken.

Carl Gustaf Bernadottes stigande ålder ökar behovet av att diskutera statsskicket. Målet för alla demokratiskt sinnade medborgare måste vara att Victoria Bernadotte aldrig ska få bestiga tronen. Redan nu behöver det demokratiska inflytandet över kungahuset skärpas och kungens roll begränsas.

Kungahuset är den enda del i statsförvaltningen som inte står under riksdagens konstitutionella granskning. Detta faktum kan enkelt åtgärdas om konstitutionsutskottet tillåts granska hur statschefen sköter sina uppgifter. I regeringsformen sägs det förbluffande lite om statschefens uppgifter, men han har makt och inflytande även i formell mening. Kungen öppnar riksdagen, han är ordförande i utrikesnämnden och han leder ibland regeringssammanträden. Denna ordning måste ändras redan nu i väntan på republiken.

Vi ska ta demokratin på allvar. Kungen kan gå i pension och bli känd i historieböckerna som Carl den siste Gustaf. Victoria Bernadotte kan söka jobb på den vanliga arbetsmarknaden. Republiken Sverige blir ett land där vi har och respekterar mänskliga rättigheter, jämlikhet och alla medborgares lika värde.

Det borde vara självklart att alla svenska barn ska ha samma rättigheter, oavsett namn, läggning, religion eller bakgrund. Vi kan inte blunda längre och låtsas att Sverige är en demokrati för 2000-talet, när vi har ett statsskick där en enda, vit, kristen, heterosexuell familj ska anses mer värda än alla andra.

Politik på riktigt innebär att leva efter som de värderingar om jämlikhet som alla partier ställer sig bakom. Jag är övertygad om att en öppen och saklig debatt kommer att leda till att Sverige överger monarkin och blir en republik, precis som det stora flertalet nationer i vår omvärld.

Inlägget Låt vår kung bli Carl den siste Gustaf dök först upp på Republikanska föreningen.

Den svenska monarkin hör hemma på museum. Där kan dess historia användas för att beskriva Sveriges demokratiska utveckling, från Gustav Vasas avskaffande av statschefsval hela vägen till det oundvikliga införandet av republik som många nu levande svenskar kommer att få uppleva. Allt fler inser det orimliga i att en utvald men inte vald familj abonnerar på statschefsposten och lever på mångmiljonbidrag från staten, trots sin egna förmögenhet. Republikaner är, precis som många andra, intresserade av historia och vår gemensamma kultur. Den dagen Sverige blir en republik bör arbetet med att grundlägga ett monarkins museum påbörjas.

För övrigt anser vi att…

…en monarki som tvingar statschefen och dess arvingar att bekänna sig till den rena evangeliska läran och förkasta muslimer, judar och katoliker hör hemma på museum.

…en monarki som inte låter personer gifta sig utan statschefens och regeringens tillåtelse hör hemma på museum.

…en monarki som tvingar in tronarvingarna i en roll och ett framtida liv, långt innan de själva förstår innebörden av detta, hör hemma på museum.

…en monarki som inte omfattas av offentlighetsprincipen och vägrar att låta sig granskas hör hemma på museum.

…en monarki som inte har några arbetsuppgifter och inte heller kan uppvisa någon nytta med sin verksamhet hör hemma på museum.

…en monarki som öppet frotterar sig med diktatorer hör hemma på museum.

…en monarki som kan ta emot mutor och aldrig behöver ställas till svars för sina handlingar hör hemma på museum.

…en monarki som utnyttjar skattemedel för att berika sig själv hör hemma på museum.

…en monarki som förkroppsligar en demokratisk dubbelmoral genom att låta en enda släkt inneha posten som statschef hör hemma på museum.

…en monarki som inte respekterar allas lika värde hör hemma på museum.

…en monarki som delar ut medaljer och statligt ägda bostäder till sina vänner hör hemma på museum.

…en monarki som bryter mot barnkonventionen hör hemma på museum.

Den svenska arvsmonarkin hör hemma på museum!

Inlägget Monarkin hör hemma på museum dök först upp på Republikanska föreningen.

Vi måste göra upp med vår självbild – Sverigebilden. Vi tror och påstår, världen över, att Sverige är ett land där vi har och respekterar mänskliga rättigheter, jämlikhet och alla medborgares lika värde. Det är en illusion. Vi har monarki, där en enda familj ärver arbetet som Sveriges statschef.

Denna kungafamiljs blodslinje anses viktigare än alla andra medborgares i detta jämlika land. Deras arbetsuppgift är att i evig tid producera en svensk statschef – i sängkammaren! Vi lever i en spermiedemokrati, ett sängkammarstyre, med en statschef som ingen röstat på.

Vi firar att den svenska demokratin fyller 100 år. När kungen höll ett tal i tv i julas placerade han boken ”Rösträttens århundrade” på bordet bakom sig. Ser han inte det skenheliga, eller ska demokrati gälla alla utom vem som ska vara svensk statschef? Vår kung struntar i demokrati.

Det kan låta hårt, men vår egen statschef är uppenbart ointresserad av mänskliga rättigheter. Han har bevisat detta upprepade gånger och vi kan inte fortsätta blunda för det. Vi vet att kungen är nära vän med diktatorn av Brunei, han bad särskilt om att få åka dit 2004. Besöket bekostades av UD, men var av privat karaktär. Också året innan besökte kungen diktatorn privat. Samma diktator som nu infört en lag om att stena homosexuella till döds. Sveriges statschefs yttrande om Brunei-diktatorns ”kolossala närhet till folket” bevisar en ofattbar ignorans om demokratiska värderingar.

Samma katastrofala inställning gäller Saudiarabiens diktator Abdullah. För åtta år sedan delade kungen ut en scoutmedalj ”för enastående tjänster” till Saudis härskare. Det var kungens nära relation med diktatorn som slätade över en diplomatisk kris när utrikesminister Margot Wallström kritiserade diktaturens brist på mänskliga rättigheter och demokrati. Men Wallström hade rätt. Hon kritiserade en regim som förtrycker kvinnor, utdömer piskstraff mot sina kritiker och mördat journalister. Både Brunei och Saudi är medeltida regimer. Problemet är att vi också, 2019, har ett medeltida statsskick – dock inte dödsstraff.

Ingen myndighet får granska hur Sveriges statschef utövar sitt ämbete. Alla framträdanden och intervjuer är välregisserade och utformade för att framställa kungafamiljen i bästa ljus. Ett ljus där kritiska frågor inte existerar. Alla människor är inte lika värda i Sverige.

Margot Wallström, Sveriges anseende smutsas ned av vårt skamliga, medeltida statsskick. Vi har ingen internationell trovärdighet att kritisera Saudi eller Brunei för brott mot mänskliga rättigheter, när vi själva har monarki. Jag kräver att du i regeringen och bland alla partier verkar för att Sverige blir en rättsstat, en republik.

Alla partier står ju upp för mänskliga rättigheter och jämlikhet. Ska vi ha monarki eller mänskliga rättigheter? Ska vi ha dubbelmoral, eller förverkliga de demokratiska värderingar vi påstår att vi har? Eller ska vi fortsätta att blunda? Värderingar kan inte bara vara ord. Värderingar måste omsättas i demokratisk, politisk handling, för att förtroendet för demokratin ska kunna försvaras. Svaret är enkelt. Om vi vill rädda demokratin kan vi inte bygga vidare på ett statsskick med en inmurad dubbelmoral.

Ulf Bergström, författare, ordförande för Republikanska föreningen

Läs repliken från Martin Hallander, förbundsordförande för KDU

Här kan du läsa slutrepliken

Inlägget Debatt: Monarkin är en ojämlik spermiedemokrati dök först upp på Republikanska föreningen.

Lyrevik har under sju år ägnat sig åt att i detalj utforska hur det gått till och beskriver på 671 sidor hur symbiosen mellan kungafamiljen och den översta makteliten i Sverige ser ut och hur de berikat sig. Det har inte varit ett helt lätt arbete. Offentlighetsprincip, tillsyn och redovisningskrav och straffansvar är inget kungafamiljen behöver bry sig om.

Lyrevik är inte vem som helst. En före detta makthavare med god inblick i statsapparaten. Förutom att ha varit statssekreterare på kulturdepartementet och departementsråd på finansdepartementets budgetavdelning har han varit VD på Riksteatern. Det är ett imponerande grävarbete Lyrevik ägnat sig åt. Med detaljerad skärpa och beundransvärd noggrannhet visas hur Carl XVI Gustaf, hans familj och hovet använder den svenska staten som privat kassakista. Bernadotter har i över tvåhundra år systematiskt tillskansat sig pengar, tjänster, egendom, avgifts- och skattefriheter. Kungafamiljens rikedom som under tvåhundra år byggts upp av offentliga medel, skattepengar, donationer och bidrag från företag har investerats i juveler, konstverk och antikviteter. Lyrevik kallar det för ”lösöresstrategin”. I det dolda har en mångmiljardförmögenhet byggts upp som faller ut den dag familjen inte längre är statsbärande. En slags försäkring för den dag republikkravet blir aktuellt.

Boken beskriver också hur kungafamiljen och hovet i skydd av brist på insyn och straffansvar smörjer makteliten och sina förmögna vänner med bostäder, mutor och olika utmärkelser. De där uppe betygar sin trohet till varandra. Överhet och underdånighet manifesteras i monarkin.

”Den kungliga kleptokratin” är en diger lunta som inte är helt lättläst med massor av källhänvisningar och dokumentation. Den borde bli en väckarklocka för alla som viftar bort republikkravet med att det är en oviktig fråga eller som påstår att kungen saknar makt och inflytande. Massmedia och politiker som vill värna demokratin och rättssamhället borde lusläsa boken och agera. Men frågan är om överheten och makthavarna vågar eller vill röra i grytan. Hittills har de varit tysta. Många kommer att vilja vända blad. Och riksmarskalken har rekommenderat kungen att inte läsa boken.

Bengt Hall

Inlägget Den kungliga kleptokratin dök först upp på Republikanska föreningen.

Estelle Bernadotte har varit i nationellt medialt fokus ändå sedan fosterstadiet. Att du, hennes mamma, var gravid blev en stor nyhet när det offentliggjordes. Ja, redan när du gifte dig med Daniel Westling i juni 2010 spekulerades det i media om inte ett utvalt barn skulle födas inom en snar framtid.

Du själv var också ett uppmärksammat barn, även om din födsel 1977 inte ansågs vara en lika viktig tilldragelse som din dotters födelse. Detta beror på att det var först 1980, när du var inne på ditt tredje levnadsår, som det blev möjligt för kvinnor att ärva ämbetet som Sveriges statschef. Du blev tronföljare först sedan grundlagen hade ändrats.

Att din dotter är född till ett privilegierat liv är lätt att förstå av all den uppmärksamhet och särskilda traditioner som har omgärdat hennes första sju år i livet. Att din far och hennes morfar Carl Gustaf Bernadotte innehar Sveriges högsta offentliga ämbete innebär samtidigt att din dotter påtvingas en uppfostran till förutbestämt arbete. Vilhelm Moberg skrev i mitten av 1950-talet i boken Därför är jag republikan: ”Vem skulle vilja ha sin levnadsbana förutbestämd redan från födseln och av tvång underkastas en särskild uppfostran för denna bana?”

Estelle Bernadotte har alltså redan sitt liv utstakat och har därmed inte samma möjligheter som andra barn att förverkliga sina drömmar. Hon har inte ens någon direkt frihet att välja, för under sin uppväxt saknar hon grundläggande fri- och rättigheter.

Ett tydligt exempel är religionsfrihet, som inte kan tillräknas den som råkar födas till tronarvinge. Successionsordningen, Sveriges äldsta nu gällande grundlag, föreskriver att Estelle Bernadotte ska uppfödas i ”den rena evangeliska läran”. Att religionstvånget fortfarande lever kvar i våra grundlagar, även om det bara berör ett fåtal medborgare, är givetvis fullständigt orimligt.

Estelle Bernadotte kommer när hon blir vuxen att sakna möjlighet att gifta sig med vem hon vill. Hon måste ha den regerande statschefen godkännande, samt även regeringens godkännande, för att kunna ingå äktenskap. Faktum är att hon inte ens får resa utomlands utan samtycke från statschefen, inte heller när hon blir myndig.

Victoria, tycker du att monarkins krav är rimliga att ställa på ett barn i ett övrigt fritt och demokratiskt land? FN:s deklaration om mänskliga rättigheter säger att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Om Sverige ska ta deklarationen på allvar behöver vi omgående föra en seriös diskussion om ett demokratiskt och modernt statsskick. Genom att avsäga dig tronen för dig och din familj kan du en gång för alla befria både dig själv och din dotter från tvånget att bli svenska regenter.

Fotnot: Estelle Bernadotte kan givetvis avsäga sig rätten till tronen och få den frihet som hon, liksom alla barn, förtjänar. Det är dock inte så lätt för en sjuåring att trotsa familjen och traditionerna. Eftersom hennes uppfostran är hårt styrd av desamma lär hon tyvärr även i framtiden vara fast i sin infödda roll. Kritiskt och självständigt tänkande lär hon inte uppmuntras till.

Inlägget Öppet brev till Victoria Bernadotte dök först upp på Republikanska föreningen.

Det kungliga fifflandet är möjligt tack vare den obefintliga insyn och externa granskning som hovet åtnjuter. Denna slutenhet är kvarlevor från gamla avtal och överenskommelser som gjordes under en tid då monarkins makt var absolut och det var olagligt att ens kritisera kungen.

Hovet bör granskas som en myndighet

Det är dags att se över dessa avtal och skriva nya, där insyn och extern granskning tillåts. Det är väl knappast någon som tycker att det är fel att statliga myndigheter står under Riksrevisionens granskningar? Det är ett sätt att förhindra korruption och säkerställa att skattepengar används på ett ansvarsfullt och ändamålsenligt vis. Samma sak bör gälla utövandet av landets högsta offentliga ämbete. Därför anser vi att det så snart som möjligt måste tillsättas en parlamentarisk utredning med syftet att demokratisera monarkins användande av offentliga medel. Utredningen måste givetvis få dra egna slutsatser, men några förändringar krävs för att komma till rätta med de problem vi nu ser.

Månadslön i stället för apanage

Kungen bör få ett månatligt arvode istället för den årliga klumpsumma som apanaget utgör. På så vis går det att skilja på kungens privata ekonomi och ämbetets ekonomi, och därmed tillåta granskning av verksamheten utan att rota i någons privata affärer. Ingen myndighetschef får ju myndighetens hela anslag i en klumpsumma som den sen får fördela bäst den vill, inklusive till sig själv och sin familj. Det är en absurd ordning som är otänkbar i alla andra sammanhang än för monarkin.

Inventera allt lösöre

Inventering av lösöret. Allt lösöre, som idag samlar ett värde av tvåsiffriga miljardbelopp, måste inventeras och definieras. Det som kan anses vara kulturskatter ska givetvis ägas av staten, och det ska vara tydligt vem som faktiskt äger vad.

Ta bort straffriheten

Borttagande av kungens totala straffrihet. Det brukar heta att tillfället gör tjuven, och med den totala slutenhet som hovet åtnjuter i kombination med kungens straffrihet är det svårt att finna bättre förutsättningar för korruption och fiffel. Genom att ta bort straffriheten och tillåta Riksrevisionen att granska verksamheten så gör vi det mycket svårare att använda skattemedel för personligt bruk, och vi skyddar ämbetet från korruption.

Transparency International släppte nyligen sitt årliga korruptionsindex. Där hamnar Sverige på tredjeplats bland världens minst korrupta länder. Sveriges höga placering beror på att vi har fungerande system för att motverka korruption där vi bland annat granskar all offentlig verksamhet. Det finns över huvud taget mycket lite tålamod för korruption i Sverige. Detta är någonting vi kan vara stolta över och hela tiden arbeta för att förbättra. Vad som framkommer i Lyreviks bok kastar en lång skugga över denna tredjeplats, och det är uppenbart att någonting måste göras. Vi är bättre än så här. Vi borde i alla fall vara det.

Inlägget Sätt stopp för det kungliga fifflandet dök först upp på Republikanska föreningen.

En del är snabba att kalla det som pågår i riksdagen för tjafs och käbbel. Och visst: ingen behöver berätta för mig att det är mycket munhuggning i politiken. Men det beror ju i grund och botten på att det finns en konflikt mellan olika politiska idéer. Bara i ett totalitärt samhälle är stillheten total i parlamenten.

Den som vårdslöst beskriver politiska konflikter som bara ett meningslöst tjafsande och käbblande, där målet bara är att höras mest och berika sig själv – den har inte bara fel, den skadar också tilltron till demokratin. Parallellen till 1930-talet är uppenbar. Det som nazisternas handlingskraft skulle ersätta var just parlamentens tomma, riktningslösa debatterande. ”Gör slut på det demokratiska kacklet i stadshuset”, var Stockholmsnazisternas paroll i kommunalvalet 1934. Som illustration drog de runt en kärra med levande, kacklande höns i en bur.

Särskilt allvarlig blir talet om tjafs och käbbel om man ställer det i kontrast till en makthavare som rör sig helt utanför demokratin: kungen. Det är uppenbart att monarkin utgör en slags motideal för de som i dag gör populistiska utfall mot den parlamentariska demokratin. Kungen ”står över” politiska konflikter, här finns stabilitet istället för förändring, tydlighet istället för osäkerhet. Att demokratins kritiker på det sättet kan hämta näring ur monarkin är inte särskilt smickrande för den. För oss republikaner är det ett av skälen till att vi säger att monarkin är ett demokratiskt problem.

Man behöver inte leta länge på nätet för att hitta exempel på hur monarkin och de folkvalda ställs emot varandra. Jag googlar blixtsnabbt fram några. ”Jag litar mer på människorna ute på Drottningholm än jag gör på pappskallarna i Riksdagshuset”. ”Kungen borde få väsentligt mycket mer makt […] på de snuskiga politikernas bekostnad”. ”Snarare borde kanske kungahuset styra upp soppan emellanåt, när riksdagiset är för tramsigt”. ”Främsta fördelen med monarki där ämbetet går i arv, är just detta att man får en motvikt mot allt politiskt käbbel.”

Som debatterande republikan möter man ständigt den här bilden av monarken som antidemokratiskt andningshål. Men förstår andra hur stark den är?

Redan uttrycket att ”stå över” politiken är motbjudande. Är det en rimlig rangordning? Är det finare att tala för ”alla” än att tala för de man representerar? Inte i min bok. De som strider för olika idéer gör någonting väldigt viktigt för en fungerande och levande demokrati.

Bilden av riksdagsledamöterna som käbblande klantar tycks vara viktig för att framställa monarken som någonting annat. Monarkin behöver ”stå över” någonting annat för att motivera sin existens: om kungen framför allt ska utmärkas av att tala för alla, måste det finnas några som inte talar för alla. Därför halkar hyllningar till kungen ofta in på hur dåliga politiker är. Och visst får man tycka att det finns dåliga politiker. Det demokratiskt oanständiga uppstår när man ställer någon som kan nagelfaras i offentlig debatt mot en monark som överhuvudtaget inte kan granskas eller ställas till svars.

När riksdagen öppnar idag ska ledamöterna vara stolta över att de inte står över politiken, över att de inte ”talar för alla” och för att de bryr sig så mycket om sina idéer att debatten ibland blir lång och hård. Det är precis det som gör demokratin levande.

Så låt det politiska tjafset börja. Leve det!

Inlägget Leve det politiska tjafset! dök först upp på Republikanska föreningen.