”Kung kan vi väl ha, han har ändå ingen makt.”
Så låter det ibland. Men är du utan makt om du har direktaccess till näringslivets toppar, får hålla tal när riksdagen öppnar och regelbundet träffar statschefer för andra länder?
Njae.
Vi har tittat närmare på fem sätt som Carl Gustaf Bernadotte utövar inflytande.
Politiska uppdrag
Kungens uppgifter som Sveriges statschef är reglerade i 1974 års regeringsform. Men även om den minskade hans politiska svängrum, har han fortfarande ett par fingrar med i svensk politik. Han är utrikesnämndens ordförande. Han är även närvarande vid de konseljer – informationsmöten och regeringsskifteskonseljer – som hålls tillsammans med regeringen. Dessutom ingår det i hans uppdrag att varje år öppna riksdagen. Dessa öppningstal har flera gånger gränsat till det politiska när han lyfter sakfrågor som han anser viktiga.
LÄS MER: Kungens tal i riksdagen var politiskt
Mäktigt umgänge i det tysta
Kungen umgås ofta och gärna med näringslivets höjdare och landets största kapitalägare. Vare sig det handlar om älgjakt i Bergslagen med familjen Wallenberg eller privata middagar på slottet. I en tid då samhällsdebatten formas lika mycket av informella som av formella makthavare är detta nätverkande otroligt viktigt för kungen. Inte minst för att befästa sin egen makt. I utbyte mot stöd från näringslivet bjuder han företagsledare på kungahusets fester. Ett kungahus som arbetar så här är svårt att begränsa med några korta paragrafer i grundlagen.
Uttalanden
En del försöker rättfärdiga kungens politiska uttalanden genom att säga att han är en medborgare ”som alla andra”. Men kungen innehar landets högsta ämbete och vad han säger gör avtryck. När han i fjol kritiserade det planerade Nobelhuset i Stockholm blev det extra tydligt. Opinionen sattes i gungning och kungens åsikt kunde användas som politisk ammunition i debatten.
Utländska kontakter och egna initiativ
Kungen träffar regelbundet andra länders statschefer och vårdar relationerna till andra kungahus, oavsett landets styrelseskick, vilket får till följd att han hjälper till att legitimera diktaturer. Ett exempel är hans frekventa resande till Saudiarabien. När den saudiske kungen Abdullah gick bort för drygt två år sedan, reste kungen dit på eget initiativ. Risken med ett sådant besök är att det skickar dubbla signaler och försvårar för regeringen att ha en rak och tydlig relation med landet i fråga.
En symbol, visst – för ett konservativt synsätt
I den svenska grundlagen står det att kungafamiljen måste bekänna sig till ”den rena, evangeliska läran”. Skulle kungen välja att tro på någonting annat tvingas han abdikera. Genom sin tro blir kungen en stark symbol inte bara för kristendomen, men också för ett konservativt synsätt. I ett land och en tid då långt ifrån alla ser sig som kristna betonar kungens tro det förgångna snarare än ett framåtskridande.
Texten publicerades första gången i Reform nr 1 2017.