Republiken Finland – ett demokratiskt föredöme

Jag ser i min almanacka att den 6 december firar republiken Finland sin självständighetsdag. År 1917 förklarade den finska Lantdagen att Finland nu var ett självständigt land, ett förhållande som bolsjevikledningen i Moskva erkände. Samma erkännande kom från Sverige den 4 januari 1918.

Året därpå fick landet sin nya författning. Med denna författning fick Finland ett modernt styrelsesystem. Finland blev republik.

Finland kan med stolthet visa att landet var först i Europa med kvinnlig rösträtt 1906. Året därpå tog 19 kvinnor plats i den nya Lantdagen. I Sverige fick kvinnor rösträtt 1921 då 5 kvinnor valdes in i Riksdagen.

Sedan 1994 väljs den finska statschefen i ett allmänt val och har att, tillsammans med regeringen, leda bland annat landets utrikespolitik. Tidigare utsågs presidenten av elektorer i ett indirekt val. Ändringen av författningen gjordes för att modernisera en föråldrad valprocedur.

Men någon diskussion om att införa ett system som i Sverige förekom inte. Tanken att införa en ordning som innebär att statschefen utses på livstid och genom blodsband framstod som besynnerlig och ålderdomlig.

Island som blev självständigt från Danmark 1944 övervägde aldrig ett arvkungadöme. Statschefen här utses på demokratisk väg och har andra befogenheter än den finska presidenten.

Det svenska systemet framstår i jämförelse med både Finland och Island som utmanande. Monarkin skorrar falskt i en demokrati. Statens högsta ämbete kan varken ärvas eller förbindas med med bestämmelser om total åtalsfrihet och krav om att omfatta den Luthersk-evangelisk tron.

Läser du Successionsordningen från 1810 får du uppfattningen att tiden stått stilla sedan dess. Sverige statsskick är en kvarleva från en tid av kungamakt, adelsvälde och kyrklig dominans. Diskussionen om ny ordning har böljat fram och tillbaka och gjorde delvis halt i samband med den så kallade Torekovkompromissen från 1971. Man behöll arvkungadömet, men avlövade kungens maktbefogenheter.

Denna kompromiss bör nu ses över. Ett antal utredningar har genomförts och genomförs med det goda syftet att försvara och fördjupa vår demokrati. Men hela tiden undviker man en central fråga som statschefsämbetet utgör. Frågan är laddad av oro för att väcka en konservativ opinion som skulle leda till valförluster. Pinsamt är att partier som Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som i sina respektive partiprogram har skrivit in krav på republik, är så tysta i denna för vår demokrati så viktiga fråga.

Den rojalistiska tanken att kungadömet är ett gott arv från det förflutna är ett tankefel. Kungen representerar inte vår demokrati utan ett förflutet fördemokratiskt system. Fjäsk och undfallenhet precis som grumliga föreställningar om nationens historia knyts till monarkin.

Att en majoritet om 54 procent enligt SOM-institutets mätning av år 2013 fortfarande önskar monarki, kan bara mötas av upplysning och fortsatt diskussion om vårt statsskick. Det är att beklaga att media, ofta utan kritisk analys, svassar runt familjen Bernadotte och känslomässigt eldar på tankar som skymmer förnuft och rimlighet. Drottningar och kungar hör blott till sagornas eller kortspelens värld. Folkbildningen har här en stor uppgift.

Så har också Sveriges Riksdag som bör tillsätta en utredning om vårt framtida statsskick. En motion om detta finns på Riksdagens bord med undertecknare från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna (tidigare Folkpartiet). I vår Regeringsform av 1974 sägs att all offentlig makt utgår från folket. Använd denna folkliga makt för att avskaffa resterna av ett odemokratiskt förflutet.